24 Februari 2006
Kännslan av att veta att ännu en dag utan arbete, utan pengar och utan specifika uppdrag skulle rinna förbi fick alltså tillbringaren inom mej att tippa över. Jag har i tidigare inlägg stort och tryggt sagt att jag inte skulle ha ngra problem alls att leva hemafrulivet, o det står jag för fortfarande. Men när vi lever i en värld där pengar styr så oerhört över livet och plånboken gapar tom, då finns det tametusan inge värre än at bara gå hemma. Gå hemma och vänta på svar, besked, på att ngt ska hända. JAg har sökt såååå många jobb, varit runt på olika företag, kikat där o kikat där. Funderat, vänt och vridit på varenda sten men faktum står kvar; Jag är arbetslös och ute är det minusgrader ut över det vanliga.
-30 grader på tempen var lika verklig som kolappsen men solen sken. Bestämmde mej för att göra det samma så drog på mej förklädet och satte igång en deg .. huxflux satt ett litet leende på läpparna igen. Det gäller att finna det små glädje ämnena i vardagen sägs det .. Att få baka är en grej som gör mej glad, så jag gjord'et. Solbullar blev det, eller kalla dem vaniljbullar om ni så vill .. Solbullar för mej, sådeså (:
Lunchade med pappsen på pens och sedan for vi mot graven. 24 febuari åter igen. Det är fyra år sedan på dagen idag, mamma. Fyra år sedan min trgghet hastigt ryktes ifrån mej. Lämnade mej kvar med hela världen framför mina fötter. På stapliga osäkra ben stod jag helt plöttsligt där, med massa värmande kärlek och tankar omkring mej men känslan av ensamhet var starkast. Jag var inte redo, inte beredd för fem öre. Inte min mamma, aldrig! Det som inte fick hända, hände. Jag glömmer aldrig den dagen, aldrig den blicken som fick mej at förstå. Jag minns inga ord, bara en blick och sedan är allting svart. Jag minns hur jag i panik sprang mot dörren, krashade mot golvet och skrek. Jag skrek och skrek, hörde inget, såg inget.
4 år.
Jag vet vad jag vill minnas, vad jag vill bevara och aldrig glömma. Vad som för mej är viktigast att ha med mej i hjärtat, det som betyder mest. Men hur mkt jag än försöker att putta undan och kasta bort dom förbanade sista 1,5 åren av ett helvete utan dess like. Ett lidande jag inte ens önskar den elakaste av männisor. Så finns dom bilderna kvar, starka, riktigt starka. Brinn i helvetet förbannade jäva sjukdom!!!!!!!!
Skrammel i köket, värme, tryghet, kärlek, förståelse, närhet, skratt, diskutioner, likheter. Mamma&dotter.
17 år.
Jag ska måla hela världen lilla mamma
Jag ska måla hela världen just för dej...
Det pushar, ger styrka, kraft och vilja. Mamma jag älskar dej!
Vackra solbullar gav mej leendet tillbaka och dagen vände om på en femöring efter lunch.
Delad glädje är dubbel glädje. Mormor och moster fick sej ngra bullar :)
Tog mej en ensam lång promenad i solskenet på eftermiddagen. Rensade ut allt som ut skulle. Andades, filosoferade och mådde bra. Följde mormor till sjukhuset och trixade en stund. Telefonen ringde och veeeet ni vad! Ja ska jobba på Romerska fre och lör. jiiiiiiiiiiihaaaa, ska bli så himla skoj! Dom köper mina tjänster, dom vill ha mej, deeeet ni! haha :)
Om att gå från botten till toppen på en och samma dag. Det skapar sinnesförvirring och en kaos mellan tyngd och lättnad.
Hade en kund här hemma på kvällskvisten som ville ha en avslappningsmassage. Enya spelades, massa ljus i rummet och behandlingen gav mej så otroligt mkt själv som terapuet och landade verkligen i mej själv. Lyckat! :)
OS-soffan och kvällsfika. Gräddhyllan är i ro och vi lämnar 24 februari för den här gången ... försvinn!
JAG ÄLSKAR DIG <3
jag blir alldeles tårögd av dina ord men du är verkligen stark som få, blir mest stum och ordlös av detta inlägg men det berör som sjutton även om man inte kan förstå den smärtan. jag tänker på dig och beundrar verkligen din styrka!
jag glömmer aldrig, aldrig, aldrig den dagen för fyra år sen......
underbart att solbullarna smakade.... synd att jag inte hann ta ett smak medan chansen fanns! imorgon blir det dans, om nu inte OS krockar vill säga. jag har inte samma stenkoll som Du ♥
alltså finaste bästa vickan! jag blir helt tagen av det du skriver och förmedlar! inte undra på att du får en krasch en dag som denna, man kan må dåligt för så mycket mycket mindre än det du hela tiden bär med dig och ändå lyckas vara den du är - så positiv och glad jämt!
du måste vara den starkaste av alla starka människor! helt otrolig är vad du är! förstår att det känns hopplöst med jobb och allt men är det nån som kommer fixa det så är det just DU! <3
Usch, nu rinner mina tårar för fullt. Tänker på dig och på er, mycket igår och fortfarande idag.
Hoppas du kan se på saker och ting lite som tidigare i vinter - fokusera på det du faktiskt presterat istället för det som ännu väntar på att bli presterat, okej?
älskade älskade vän, ingen är värd det du har varit med om. jag vet inte vad jag ska säga eller göra mer än att jag kommer alltid finns vid din sida, ge dig varma kramar och kärlek. det löser sig med jobb, det ska du se. hoppas vi ses i helgen och att jag får ge dig en lång varm kram med mycket kärlek i. älskar dig min vän tills tidens ende.
Ibland behöver man nå botten för att åter igen sträva mot toppen .. och om man bara nuddar botten en dag, så är det mer än okej. I vissa stunder behöver man det mörka för att kunna se det ljusa .. även om det ljusa är något så simpelt som en bulldeg.
Jag hoppas att jag får ägna mer tid åt dig snart. Kände mig slut i helgen. Men jag är glad att du tillbrngade så mycket tid med mig.
Snart så kramas vi igen.
Håll dig och Ljusdalen på fötter, för Du är en av dom som gör själva dalen. Det tycker många.
KRAM du bästa
Jag tänker på dig tjejen!
Finns här för dig <3
<3
Det är med tårar i ögonen jag läser det du skriver. Det är nu snart 11 år sen min mamma togs ifrån mig. Samma fruktansvärda sjukdom. Försöker sudda ut all smärta som mamma gick igenom men det går inte. Svårt att förstå. Varför? Det går inte en dag utan att jag tänker på min mamma och önskar att hon var här med mig och de mina. Kommer ihåg din mamma. Hon var med oss den dagen mamma gick bort. Fick mycket hjälp av henne. Många säger att det blir lättare med åren och jag hoppas att de har rätt. Tänker på dig!!
Många kramar
Maria
